Real Sex and the City

Som man brukar säga. Det händer inget särskilt mycket hos mig just nu, känner därför inte att jag vill skriva och hitta på inlägg som inte är sanna. Iaf, en sak jag bara måste skriva. Jag läser ganska många bloggar nu förtiden, och inte för att jag vill utan för att jag blir lite beroende. Även om jag avskyr att söka upp en viss blogg på morgonen, det första jag gör så blir jag alltid irriterad när jag sen läser den. Har ni nånsin upplevt det? Man veet att man stör sig, men ändå kan man inte låta bli. Poängen är att alla bloggar skriver om vilka dagens inköp är (??), var kläderna kommer ifrån, osv osv osv..

Är det bara jag som blir så irriterad så det finns inte? Man blir verkligen trött på det. Okej fine det är deras bloggar, dem får skriva vad dem vill. Men ska vi i dessa tider bara behöva påminnas om pengar och att man helt enkelt saknar dem. Medans vissa bloggerskor inte verkar påverkas det minsta av finanskrisen, tvärtom dem badar i pengar. Och de flesta av dessa personer får alltså grejer gratis för att visa upp dem, och på det sätt lura alla läsare som tror att deras favoritbloggerska handlar nya kläder varje dag.

Åh som sagt, jag har alltid varit intresserad av kläder, men aldrig handlat så jävla mycket att jag kan skriva nya inlägg om det. Oftast handlar jag när jag behöver nåt på direkten, när jag har råd, eller när det är rea.  Men varje dag? Kom igen snälla lägg ner. När jag gick i skolan för nåt år sen så var det aldrig sån hysteri om kläder. Jag får verkligen ont i huvet när jag läser om en massa yngre som försöker leva sina liv som Mary-Kate och Ashley. 

Jag tycker att det är så jobbigt när vissa killar inte fattar att man inte är intresserad. Varför fortsätter dem att höra av sig och skicka sms? Jag kan inte riktigt förstå det.. Det finns en kille jag träffat bara en enstaka gång, men han verkar ha fastnat för mig rejält. Killen skickar sms hela tiden, fast jag inte väljer att svara. Okej, jag erkänner att jag har svarat på nåt sms, men det är bara för att jag inte vill framstå som en bitch, för jag är inte en sån person. Men seriöst, var drar man gränsen?

När jag svarade på smset så var det kort och oftast sent svarat, men självklart så får jag ett tillbaka direkt. Och då ignonerar jag det, men sen får jag ett till..och ett till.  Gud, vad gör man? Jag vill inte behöva säga; nej jag vill inte ha dig. Men jag tycker att han borde förstå att jag inte är intresserad, annars hade jag ansträngt mig lite mera.

Ne, jag har försökt att vara snäll, men nu får det räcka. Får jag ett sms till så kommer jag fråga honom rakt ut varför han fortsätter skicka obesvarade sms., Eller så säger jag att jag har kille, det brukar fungera haha.

Vad tycker ni? Hur ska man hantera killar som är för på?

en liten uppdatering...

Jag kan inte glömma honom, oavsett hur mycket jag försöker.  Killen jag nämnde tidigare dvs.. Jag hade smsat honom, och sen har jag inte fått något svar.  Sedan såg jag honom på en fest, och han verkade oberörd och sa bara hej och hejdå.. Jag blev jättebesviken, och förvirrad.. Varför visade han intresse strax innan dess, ångrade han sig plötsligt? Aja bestämde mig för att lägga ner det, när jag ändå inte kommer att få något svar.

Fick idag veta av en kompis, att han tyckte jag var en bra vän..  hon berättade även att han har känt sig lite deprimerad och ensam på sistone.

Jag är inte längre arg, utan tycker bara synd om honom. Jag kan inte berätta vem han, då jag vill hålla bloggen anonymt än så länge.. men han och jag är liksom besläktade på något sätt.. dvs ingifta släktingar. Så han är en kille som jag alltid kommer att träffa på och få höra om. Även om 50 år..

Nu till saken,  jag tror att han var lite försiktig med mig just p ga det.. att släkten ska få veta allt. Man ville inte att folk skulle börja prata om oss innan jag visste att han verkligen var en kille jag kan tänka mig att dejta.

Men han svek mig, och lade ner det hela. Jag har haft känslor för honom i flera år, men hade inte fått någon respons förrän nu. Och nu är det borta igen.. och jag vågar inte kontakta honom igen.  Men nu när jag fick reda på att han är lite deprimerad så har jag lust att bara smsa och skriva något snällt.. vad som helst, fråga om han mår bra.  Jag behöver inte dejta honom på direkten, utan vill först och främst vara hans vän. Men vet inte hur han skulle tolka det. Vad tycker ni att jag ska skriva för sms? Vi hade något på gång nån vecka sen, sen slutade han höra av sig.. men trots det så tycker jag synd om honom för jag tror inte att han menade att såra mig. Han orkade kanske bara inte just då. 

Hur ser min situation ut när det gäller kärleken? Man kan säga att jag har flera killar som är aktuella, och då menar jag inget seriöst dejtande, utan mer flört kontakt osv. Men det jag främst tänker på nu är två killar men som är helt olika varandra. Den ena killen lärde jag känna bara för några veckor sedan. Han är väldigt trevlig, och är väldigt intresserad av mig.  Han skickar mig sms och vill träffas ofta, dock har jag aldrig riktigt gått med på det pga ..  hans utseende. Suck jag vet, j ag känner mig jävligt elak. Men han är charmig och snäll och killen anstränger sig som fan. Men ändå vill man inte ge honom chans.  Har ni varit med om nåt liknande? Alla tjejer vill ju att killen ska visa intresse, men så fort det händer så tänker man; jo bra, men fel person.

Och kille nr 2.. ja ni kan ju gissa.  Han är skitsnygg.  Men once again..han är den typiske kilen som alla tjejer vill ha. Och självklart blir jag superglad om han hör av sig en gång i månaden typ. Jag känner mig som en 16åring som faller för den populära killen i skolan.  Gud har jag inte lärt mig något under alla dessa år.  Jag har aldrig strävat efter den snyggaste killen i stan, eller den populära typen.  Tvärtom, jag vill bara ha en ärlig och trygg kille.  En som ställer upp för dig och som bryr sig om dig. Men den här killen verkar få mig på fall bara genom en blick. Ah jag hatar det där verkligen. Jag kan nästan förutstå framtiden och vet att det inte kommer att funka. Ändå vill man upptäcka det, så att man i slutändan vet att han är inget att ha.

I morgon så är det fest.. och gissa vem som dyker upp då? Åh är sjukt nervös, och har varit det i en vecka nu. Försöker påminna mig själv om att jag vuxken och att jag inte ska bete mig som en kär fjortis.. men d et är svårt.  Jag föreställer mig hur det kommer att gå till.. vad han ska säga.. vad jag ska säga.. de perfekta replikerna. Men självklart kommer inget att bli som jag hoppas på hehe.  Jag har dock inte bestämt mig på vilket humör jag ska vara på.. ja ni förstår.. han har inte hört av sig på 3 veckor.. killen försvinner spårlöst. Och ändå sitter jag här och tänker på honom.

Nu undrar jag.. ska jag vara trevlig och glad som vanligt? Låtsas som ingenting. Eller ska jag vara kall mot honom, så att att han förstår att jag är sur över hans beteende? Jag tror det första alternativet låter bättre. Vad tror ni?  Ne nu ska jag smörja in mig i brun-utal-sol kräm, så att jag är supersnygg imorgon. Då lär han ångra sig när han ser mig.. jaja man kan väl alltid drömma;)  Puss på er

  vad göra?

Har ni sett programmet? Jag skäms men jag får erkänna att jag följer det. Jag trodde att det skulle vara lite bachelor-aktigt, men icke. Kanal5 har lyckats samla ihop alla Sveriges bönder och sätta ihop ett program av det. Sedan förstår jag inte varför Linda vill dejta en 19-åring? Jag som är 23 år skulle aldrig kunna tänka mig en yngre kille. Jag vill inte bli så desperat när jag passerar 30-års gränsen att jag börjar dejta tonåringar. Lite besviken blev jag när den snyggaste killen fick lämna programmet. Varför?!  Ne men killen hade personlighet iaf.  Vem tyckte ni var den bästa kandidaten?